Jesper Ericsson använde sig av material från Fagersta bruksarkiv, Direktionens ämnesordnade handlingar, för att exemplifiera ”… synen på mäns och kvinnors förmågor och egenskaper när man jämför dagens läge med hur det var för över ett halvt sekel sedan …”

Ur Jespers uppsats:
”Det första är ett dokument som sammanfattar en diskussion beträffande tvättinrättningen man planerade att bygga i Fagersta på 40-talet. I den kan man läsa att Fagersta Bruks AB ansåg att man inte enbart skulle kunna förlita sig på ’självtvätt’ (dvs. självbetjäning utan hjälp av personal). Detta eftersom det fanns så mycket ’ungkarlar’ i området. […] Nästa exempel är precis som det förra knutet till kön. I ett dokument konstaterar man att verksamheten går med förlust. Detta tror man huvudsakligen beror på en ineffektiv användning och man nämner specifikt att ’husmödrarna’ inte kan hantera maskinerna på ett effektivt sätt. Jag har alltså funnit två bruksdokument: ett där man pekar ut männen och påstår att de inte kan tvätta och ett där man gör detsamma med kvinnorna gällande maskinhantering.”

Jespers uppsats blev två-i-ett eftersom han snubblade över ett mycket intressant problem som gav upphov till en MYCKET bra källkritisk diskussion:
”När dessa två dokument kombineras visar de tydligt vilka problem som kan uppstå när man finner material som kommer från samma håll och ungefärligen samma tidsperiod men som pekar mot två skilda håll. Vilket av dem stämmer?”

Ur Martinas uppsats:
”Jag tycker att mitt arbete till slut blev ganska intressant, ju mer information jag hittade desto mer ville jag ta reda på. Tyvärr så kan jag ju inte hänga på arkivet varje dag men jag är ändå nöjd med de artiklar jag hittat och hur jag har använt mig av informationen. […] Något som skulle vara intressant är att ta reda på mer om varför det tog 20 år innan ungdomsgårdsfrågan återupptogs och om det någon gång under dem åren diskuterades. Jag skulle också vilja veta mer om vad som hände med de 200 000 kronorna som Bruket lånade ut och varför projektet inte fick pengar från kommunen.”

Flera elever har skrivit sin uppsats utifrån de tecknade reklambilder som förekommer i Fagersta tjänstemannaklubbs årliga skämttidning ”Brukskoncerten”.

Jesper Lind tittade på vad man försökte framhäva i bilder från 1931 jämfört med humoristisk reklam från idag. Han konstaterar att själva produkten är mer i fokus idag och att den äldre hade mer text.

Lotta Nurmilehto koncentrerar sig på humorn i bilderna (samma två bilder från 1931 som Jesper), och frågar sig om den skulle fungera idag och hur humorn förändrats. Hon gör flera kloka iakttagelser:
”… bilden med de två svarta kvinnorna. Är detta humor? Jo, visst är det väl humor. Men jag skulle vilja säga att det är en skamlig sådan. Uppenbart är ju att man skämtar om hudfärg, de svarta kvinnorna ska målas vita med den zinkvita färgen. Idag skulle det här skämtet inte publiceras i en enda tidning, tror jag. Och detta för att idag skämtar man inte på det där sättet, det är inte accepterat att på ett sådär öppet sätt dra ett skämt som handlar om hudfärg. I dagens läge är den typen av humor väldigt känslig och väldig tabustämplad.
[…]
Alla människor har alltid haft ett behov av humor och så kommer det troligtvis alltid att vara. Beroende på situationen världen över, normer, regler och aktuella händelser så skämtar vi och skojar på olika sätt. Jag tror att det alltid kommer finnas områden som är förbjudna och det kommer alltid finna saker man inte får skämta om.”

En liknande frågeställning har Emilie Westholm som frågar sig: ”Var det mer rasism och kvinnoförtryck i humorn i reklamen förr än idag?” För att svara på den har hon bland annat valt två bilder från 1929 respektive 1964.

Ur Emelies uppsats:
”Jag tycker att humorn har blivit mindre rasistisk och kvinnoförnedrande eftersom när jag såg de där bilderna från arkivet reagerade jag stark på det. […] Dock betyder det inte att vi som personer är mindre rasistiska utan tvärtom tycker jag. […] Det är nästan mer rasistiskt att vi ändå reagerar hela tiden på vad som sägs om en mörkhyad, men inte vad som sägs om en vit person. Jag menar att skulle vi ha varit helt orasistika skulle vi inte ens ha tänkt på det viset utan vi skulle se alla som lika och att man fick skämta om alla på samma sätt. För alla är vi människor och likadana på det viset.
[…]
En sak som fick mig att tänka till var när jag satt och kollade i båda tidningarna som bilderna är hämtade ur var det på 99% utav bilderna bara kvinnor och utlänningar som gjordes till åtlöje.”

Emanuel Ekström använde en bild från 1964 för att diskutera kroppsideal och kopplar elegant samman dåtid med nutid:
”Men vad kan vi se som skiljer dagens kroppsideal med det ideal som kvinnan på bilden har? Bland annat ser vi att hon har håriga armhålor. Detta var under 70-talet helt okej, det var ingenting som man påpekade alls. Där har vi en av de stora skillnader från dagens samhälle och den kroppsidealen som vi har idag. […] Detta har vi varit med om väldigt nyligen när en kvinna under direktsändningen av Melodifestivalen 2012 på SVT1 visade upp sina håriga armar (förmodligen omedvetet) mitt framför kameran. […] På bara någon timme blev det kaos på sociala medier så som Facebook, grupper skapades och gillades som stred MOT denna kvinna. Hon blev hånad om och om igen. Det fanns helt enkelt ingen moral alls, utan kränkningarna var oändliga.”

Amanda Wäppling valde andra källor än dem man kunde finna i arkiven i Fagersta. Hon skrev om ”Ordningsregler i fängelset – förr och nu” och använde bland annat en kopia av ordningsregler från ett Stockholmsfängelse 1885 ur Skolväskan Västmanland och Fängelselagen 2010:610 på Internet (länk sänd via mejl från Kriminalvården) som källor. Här några av Amandas konstateranden:
”En sak jag märkte i min undersökning är att i Sveriges ordningsregler från 1885 stod det för det mesta om den intagnes skyldigheter och vad den inte tillåts göra. […] Nuförtiden står det däremot mer om att den intagnes rättigheter och hur de ska behandlas. De svenska fängelserna verkar ha lättat upp på strängheten. Jag skulle vilja säga att fängelselagarna nästan verkar rikta sig lite extra mot de anställda – alltså att personalen måste behandla den intagne med respekt, och att personalen inte får döma de intagna eller neka dem rättigheter.”

Dessa Brinell-elever har uppvisat stor förmåga till källkritiskt tänkande. Vi på Arkiv Västmanland önskar dessa begåvade ungdomar all lycka i framtiden!